Finns alldeles för mycket att både skriva och säga så att hitta en början i det hela skulle bli alldeles för svårt. Men jag får bita ihop, bita i det sura äpplet som 1765 gånger förr. Livet är inte alltid en lek och det är heller inte lätt alla gånger. Man kämpar och kämpar. Försöker och försöker men ändå hittar man inte dit, man hittar inte målet som man så gånger förr försökt att hitta. Att leva lyckliga och må bra är något vi alla människor strävar efter. Vad annars? Och det är just det som är så himla svårt. Ibland är man där, man mår bra. Man skrattar och tänker fy fan vad härligt livet är. Och ibland kommer blir man också tvingad att besöka sig på motsatsen och hantera den. Och det är just där jag är nu. Visst jag mår bra, det finns andra som har det sämre.Absolut. Men varför jämföra sig med andra? Inte för att jag är den som är den, men det här är ändå min blogg. Mitt sätt att skriva av sig och det är också det jag tänker göra.
Jag är en väldigt stark person, det är jag. Jag om någon har fått gått igenom mycket och ja det är jag oerhört tacksam över. Faktiskt. Konstigt kan ni tycka. Men att ha levt det livet jag faktiskt levt har varit en upplevelse, en livserfarenhet och det är det som skapat mig. Skapat mig till den Felicia som jag är idag. Det och inget annat. Och det är jag tacksam över. För hur det skulle ha sett ut annars har jag inte en aning om. Och vem vet, kanske är det bra. Kanske är det dåligt. Men det jag ville komma fram till är att jag faktiskt bara är en människa jag med. Jag har känslor, trots mitt konstanta leende dag ut och dag in kan även jag känna mig sviken, ledsen, nere, hopplös och värdelös. Och det är just det.. Den senaste tiden i mitt liv har vait en berg och dalbana, tänk er balder fast lite långsammare. Mycket som inträffat och fortfarande inträffar. Många beslut som måste tas och mitt uppe i detta måste jag fortfarande tänka på mig själv. Mig som människa, vad vill jag. Vad får mig att må bra och varför gör jag det här? Det är det jag alltid haft och fortfarande har svårt för, att ta hand om mig själv. Jag värdesätter alltid alla andra framför mig. Mår dåligt över saker som egentligen inte ens rör mig i ryggraden. Men sådan är jag. Och det problemet är också mycket större än vad det låter.
Jag vill och kan så mycket..Och jag är bra, jag vet det. Men att gå runt och vara den människa som jag kkänner mig som idag är inte okej. Jag som alla andra vill må bra. Känna mig älskad, bli uppskattad och få beröm. Det är precis det jag behöver. Någon som tror på mig och det jag gör.
Livet går i svackor och precis det gör jag också. Från att vara överlycklig ena dagen till att känna mig värdelös den andra. Men ändå kämpar jag. För fullt. Egentligen har jag ingen aning om vart jag ville komma med detta inlägg mer än att få skriva av mig. Ni som känner mig vet vad jag pratar om. Och det är också ni som kan ha en viss förståelse för mitt sätt att agera osv. Ni andra vet jag inte riktigt vad ni ska tro. Men ni kanske får er en viss förståelse ni också.
Till sist vill jag bara tacka er som verkligen finns där för mig och förstår mig. Siri, du vet vad jag pratar om. Och jag säger bara en sak. Du får mig alltid att tänka positivt. Och du ska bara veta hur mycket du motiverat mig de gånger jag bara fallit gång på gång. I LOVE YOU! Och ni andra också. Love u <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar