LOVELOVELOVELOVE

Att livet inte alltid är rättvist det har ingen heller utalat sig om.... Jag själv vet att det inte är så, så jag behöver absolut ingen slags motbevisande, diskussion eller argumentation om det. Jag vet att det bara är så, och så är det. Och antar också att det bara är att gilla läget....
Även fast jag är hur nöjd som helst med mitt liv i nuläget vägrar jag att släppa det förflutna helt och lära mig att blicka framåt. Jag vill inte bli kär, binda upp mig, vara fast och få det till att hindra det fina jag har kvar i mitt liv att både se, göra och uppleva innan det är dags. Visst, det kan jag heller inte påsta att jag gjort... Men jag har fortfarande inte glömt, förlåtit eller fördömt... Jag är olyckigt kär varé sig jag kan erkänna det för mig själv eller inte. Och jag har också bränt mina broar över det.  Fan också. Fan för kärleken. Jag vill i nuläget bara glömma. Aldrig mer se dig, prata med dig eller veta utav dig.

Vart jag mig i världen vänder

Vet egentligen inte vart jag ska börja eller sluta denna mening, fras. Känner en otroligt konstig känsla inom mig just nu. Jag vet inte om jag vill kalla den blandad heller i och med att allt är så tragiskt. Jag själv personligen utåt sett mår hur bra som helst. Jag har de vänner jag behöver runt omkring mig, jag har världens bästa familj och världens bästa jobb, samt arbetskollegor. Men ändå är det fortfarande såååå typiskt.. Jag tror faktiskt inte att jag SKA få må bra. Hur mycket jag än vill det, hur mycket jag än vill svara att jag gör det när någon frågar och hur mycket jag vill utstråla den braiga känslan så går det bara inte..

Idag, likt som så många gånger förr har jag fått ett tufft besked. En (hyfsat) nära människa i mitt liv har gått bort, lämnat oss kvarstående här i verkligheten medans personen i fråga snart påbörjat ett liv på den andra sidan. Så jävla tragiskt, men också så jävla sant.. Visst, vi var inte närmsta vänner, vi hängde inte värst mycket och heller inte pratade. Men vi hade ändå kontakt, gick på samma skola, medie-klass båda två dessutom och tramsade alltid med varandra och jag var säker på att den här människan skulle gå långt i sitt liv, göra karriär och verkligen lyckas. Men ack så orättvist det kan vara. Och ack så fel man kan ha. Men en sak är jag säker på, han har det bättre nu. Mycket bättre och är också en utav de finaste stjärnorna som vakar och lyser över oss. Tyvärr så finns det inte så mycket vi små varelser här nere på jorden kan göra. Jag bryr mig verkligen, det gör jag. Jag tänker på dig, din familj och alla dina nära och kära. Skänker er en stor och värmande kram!
- Att livet kan vara så orättvist... Jag förstår inte!

Jag själv är inte troende på något sätt, jag dömer självklart inte er som är det. Men för mig finns det ingen gudavarelse, det har inte funnits någon och det kommer aldrig någonsin att göra. Hade gud funnits hade inte världen varit som den är idag, dvs så orättvis. Fattigdom, krig och allt annat hemskt hade inte existerat.. Gud som nu vill allt och alla väl? Däremot tror jag på meningen. Och att allt som händer här i livet har en mening. För det har jag gång på gång blivit bevisad. Faktiskt så har jag det.

En sista mening innan jag avslutar. Ta hand om de som står dig nära, man vet aldrig när det ofattbara inträffar...


tills dess,
live life, have fun.

the a team

Tiden bara susar förbi alldeles förlikt vinden utanför fönstret. Jag har det fint, trots mina sömnlösa nätter så ler jag inombords och lever igenom livets gång. Levande.

Tankar, funderingar, resonemang och skämt dagarna i ända. Ännu inte börjat resan på mitt liv. Utan återigen skjutit upp den. Igen. Jag är ju faktiskt bara den gamla vanliga tonåringen fortfarande, iallafall ett par dagar till.
Jag har så tydliga mål, vägar och klara beskrivningar på hur jag ska lyckas. Vilken väg jag ska gå för att ta mig dit jag vill. Vilka mål som behövs för att bemästra slutet. Jag vet, jag kan och jag kommer att lyckas.

Men först måste jag bara få vara barn, få sno den dyrbara tiden och fortfarande bara vara. Krävande och jobbig. Få uppmärksamhet och kärlek. Ett litet,litet tag till. Innan resan till en ny människa påbörjas.

Jag är fruktansvärt nöjd med mitt liv. De flesta pusselbitarna är på plats. Jag jobbar och sliter. Träffar vänner, fikar, shoppar och festar. Precis the same as usual. Och om 11 dagar flyr jag landet för varmare breddgrader fyllt med en massa ståhej. Livet är underbart, sa jag det?

Och sen då. Jo sen är sommaren igång och så även jag.
Ta vara på livets alla möjligheter och kom ihåg, när en dörr stängs, öppnas det en ny, alltid.

LOVE

No comments

Hejsanhoppasan

Gillar inte det där med början och slut. Men återigen biter jag ihop. Och vad hade jag på hjärtat denna gång då? Frågan är då snarare vad hade jag inte på hjärtat? Jag har ganska så mycket som vill fås ut ur mig,lättat och väldigt mycket som även vill sägas och göras. ´Men jag beter mig likt en robot (som jag så fint blev kallad på jóbbet häromdan) svänger till höger, svänger till vänster, rör lite på mig här och där och bara flänger runt.

Tillskillnad från då och nu är jag numera bosatt i de värmländska skogarna igen. Jag är fastanställd som säljare på unicall och jag festar helgerna i ända precis som förr. Driver runt, gör det jag känner för helt enkelt. Planerar lite studier allt eftersom och R E S O R N A med stort R.


Det enda som saknas är det. Det lilla D:et. Kanske har även jag det en vacker och underbar dag.

tills dess;

live life, have fun

Beautiful,beautiful,beautiful

Halva januari månad är snart förbi, snön är borta och kylan intar allt mer och mer. Sakta men säkert. Jag lever fortfarande i samma banor sen månader tillbaka. Som en vagabond som moderjord så fint kallar det. Jobbigt psykiskt men helt klart så himla typiskt. Så typiskt mig. Det är ju verkligen så jag är. Felicia så det skriker om det.

Har tagit tag i mitt liv, satt upp lite mål och tagit beslut. Tuffa och väldigt påfrestande. Men vill man så kan man, och kan man så vill man. Och det är just det. Jag har börjat inse hur viktigt det är att röra på sig, träna och äta hälsosamt vilket jag nu går ALL IN för. Och för att inte tala om tobak, usch och fy vilken skit.
Känns både hemskt och väldigt lättande att skriva detta. Men ikväll röker jag mitt sista ciggpaket, jag tar min sista bloss och jag fimpar mina sista cigg. Jag vill detta och jag vet att jag kan. Så lets go.

Annars är mitt liv en berg och dalbana och det präglas hela tiden av ett och annat. Men jag ler. Ler som alltid förr, för det här är bara början. Början på något nytt. Ett fint liv.


Och ikväll ja, då är det fest. Karaaaaaaaaaaaaatefylla. WOOPA!